happywalk

2 dagar kvar nu. Hur kan man inte känna ångest? Tillbaka till skolbänken, börja plugga och slita. Kan inte ens intala mig själv som jag brukar "vadå, så farligt är det inte, du får ju iallafall träffa dina kompisar igen!". Nej, för jag ska börja gymnasiet. Shit vad fort tiden har gått, minns fortfarande första dagen i sjuan. När jag stod där, uppklädd i vit kavaj och sjutiotalsmönstrad klänning. Jag minns hur jag och mamma åkte tåg tillsammans till huddinge, hur jag klev av tåget och kände illamåendet stiga i halsen, (jag blir alltid illamående så fort jag blir nervös, hemskt). Kommer ihåg hur jag gick genom den nyrenoverade skolan. Hur vi letade oss fram till mitt klassrum, det klassrum som jag har haft de flesta av mina lektioner i de senaste tre åren. Kommer ihåg hur våra nya lärare presenterade sig för oss och hur stor man kände sig eftersom man nu skulle gå i högstadiet i stora skolan. Man hade lämnat baracken (mellanstadieskolan) och lekplatsen på skolgården bakom sig, man visste att på högstadiet så var det inte okej att leka i skogen längre. Det enda villkoret att ihuvudtaget få vistas i skogen var om man skulle tjuvröka. På högstadiet så fick man vara inne på rasterna eller helt lämna skolområdet om man ville, man fick håltimmar när läraren var sjuk och man gick på fester där folk drack alkohol på helgerna. Det visste man ju. Wow, liksom. (Det bör tilläggas att jag kanske sammanlagt lämnade skolområdet 10 gånger under skoltid, håltimmar fick vi extremt sällan och festandet blev det väl inte så mycket av.) Men man kände sig som sagt så stor. Nu ska jag börja gymnasiet. På tisdag kommer jag stå där, uppklädd i chinos och tygskor (alltså inte uppklädd alls), och jag lovar, då får jag den där lite barnsliga känslan inom mig igen. Jag kommer känna mig så grymt stor och det är bara att inse. Nu är sommarlovet slut och man är inte det där barnet man var när man började sjuan. Man är verkligen inget barn längre.

Allt känns så tomt, vill bara se ett varmt leende, känna en uppskattande blick, bli förstådd. Jag orkar inte vänta. Vela. Överanalysera. Orkar inte ha så långt till mina känslor, orkar inte ha så svårt för att se det fina i folk. Det känns som jag förkastar allt och alla utan att ge det en chans, jag nöjer mig bara med det bästa - det där jag inte kan få, och ser bara fel. Men felet är jag. Mina kritiserande blickar som skriker att jag är lite bättre, men jag känner mig inte bättre, jag känner mig som en liten skit i jämfört med alla andra. Jag låser in mig, låtsas vara en annan, spelar ett spel, leker en lek. Men kan inte heller sluta när inte ens jag vet vem jag är. Hur ska jag kunna visa alla andra? Identitetskris, utombords och inombords. Hatar yta, hatar det ytliga vi lever i, hatar hatar hatar att det verkar vara allt just nu. Vill inte vara yta, men att visa upp sig verkar ingå. En del av livet, tydligen. Hatar att ingen vet hur man är inuti, kan inte släppa folk nära på samma sätt längre efter alla svek och rykten. Klarar inte av att förlora varenda vän man har, de som betyddde något en gång vadfangickfel. Vill också vara så där löjligt vacker, men samtidigt riktigt jävla ful - bara för att provocera och utmana. Irritera alla andra, vara en sådan som blir nerslagen på stan bara för att andra människor inte tycker man är värd att leva. Fast vet dock inte om det finns några människor som lever ett sådant liv och det låter ganska hemskt. Ja, en hemsk tanke, men folk som provocerar på rätt sätt är grymt. Vill provocera, inte smälta in.