att synas utan att verka, ser enkelt ut på håll
Allt känns så tomt, vill bara se ett varmt leende, känna en uppskattande blick, bli förstådd. Jag orkar inte vänta. Vela. Överanalysera. Orkar inte ha så långt till mina känslor, orkar inte ha så svårt för att se det fina i folk. Det känns som jag förkastar allt och alla utan att ge det en chans, jag nöjer mig bara med det bästa - det där jag inte kan få, och ser bara fel. Men felet är jag. Mina kritiserande blickar som skriker att jag är lite bättre, men jag känner mig inte bättre, jag känner mig som en liten skit i jämfört med alla andra. Jag låser in mig, låtsas vara en annan, spelar ett spel, leker en lek. Men kan inte heller sluta när inte ens jag vet vem jag är. Hur ska jag kunna visa alla andra? Identitetskris, utombords och inombords. Hatar yta, hatar det ytliga vi lever i, hatar hatar hatar att det verkar vara allt just nu. Vill inte vara yta, men att visa upp sig verkar ingå. En del av livet, tydligen. Hatar att ingen vet hur man är inuti, kan inte släppa folk nära på samma sätt längre efter alla svek och rykten. Klarar inte av att förlora varenda vän man har, de som betyddde något en gång vadfangickfel. Vill också vara så där löjligt vacker, men samtidigt riktigt jävla ful - bara för att provocera och utmana. Irritera alla andra, vara en sådan som blir nerslagen på stan bara för att andra människor inte tycker man är värd att leva. Fast vet dock inte om det finns några människor som lever ett sådant liv och det låter ganska hemskt. Ja, en hemsk tanke, men folk som provocerar på rätt sätt är grymt. Vill provocera, inte smälta in.
