happywalk

Popaganda var guld och värt varenda öre. Att se bob hund var obeskrivligt grymt, röjet på familjen var så nice som man hade hoppats på, säkert! var helt fantastisk, shout out louds lika bra som alltid, under bonde do role dansade man som aldrig förr och teddybears sthlm var riktigt roliga att se live (även om jag har blåmärken över hela kroppen pga att jag stod vid staketet, och en sprucken läpp för att basisten (?) gav mig ett rejält slag i ansiktet när han hoppade ner till publiken). Synd att festivalsommaren är över nu, peppen ligger redan på 09.

bildkällor: 1, 2, 3

Jag har inte fotat på för många dagar och min inspiration är helt borta. Hela jag blir konstig när jag inte får hålla en kamera i handen men det känns bara skrämmande långt borta just nu. Ska se om jag vågar låta min kamera göra sitt ett tag senare ikväll, men tror inte överdrivet mycket på det. Men saknaden är stor.

.

små bilder suger, kanske ska börja lägga upp bilder i större format. blir lite mer mening med saker och ting då. på något sätt.

Jag har en granne vars största intresse verkar vara att irritera alla inom den närmaste kvadratkilometern. Från dennes lägenhet så spelas det alltid musik på högsta nivå (inte för att personen har fest eller något, den verkar ensam sitta och lyssna på trumhinnespräckande hög musik, ångest någon?). Detta såklart när personen inte tittar på tv med samma ljudvolym, eller möjligtvis sport med tillhörande hejarop. Borde egentligen anmäla dåren till störningjouren, men misstänker att det är det svanska och mesiga som håller tillbaka en. Nu är gränsen snart nådd, Duffy på repeat är ingen höjdare. Förstår inte hypen av henne, men när förstår man sådant?

Så, nu har man börjat ettan. Man har fått en klass, lite kompisar och en uppfattaning om hur skolan ser ut. Lite rutiner har börjat smyga sig in i livet igen. Man har fått ett grymt slappt schema med max 3 lektioner per dag och sovmorgnar nästan varje dag. Man har fått en vardag. Man känner sig ganska trygg förutom på en punkt. Det värsta språket i världen, franska. Vad flög i en när man valde detta helvetesämne i sexan? Man lyckades få ett sympati-mvg i ämnet när man gick ut nian, men vad hjälper det nu, när man ändå inte kan ett skit längre? Man har fått en jättegullig franskalärare, en riktigt efterbliven (men liten) franskagrupp, men allt känns bara ångest. Man kan ju knappt presentera sig på franska och allt känns rent ut sagt förjävligt. Man vill inte läsa franska steg tre. Jag vill inte. 

2 dagar kvar nu. Hur kan man inte känna ångest? Tillbaka till skolbänken, börja plugga och slita. Kan inte ens intala mig själv som jag brukar "vadå, så farligt är det inte, du får ju iallafall träffa dina kompisar igen!". Nej, för jag ska börja gymnasiet. Shit vad fort tiden har gått, minns fortfarande första dagen i sjuan. När jag stod där, uppklädd i vit kavaj och sjutiotalsmönstrad klänning. Jag minns hur jag och mamma åkte tåg tillsammans till huddinge, hur jag klev av tåget och kände illamåendet stiga i halsen, (jag blir alltid illamående så fort jag blir nervös, hemskt). Kommer ihåg hur jag gick genom den nyrenoverade skolan. Hur vi letade oss fram till mitt klassrum, det klassrum som jag har haft de flesta av mina lektioner i de senaste tre åren. Kommer ihåg hur våra nya lärare presenterade sig för oss och hur stor man kände sig eftersom man nu skulle gå i högstadiet i stora skolan. Man hade lämnat baracken (mellanstadieskolan) och lekplatsen på skolgården bakom sig, man visste att på högstadiet så var det inte okej att leka i skogen längre. Det enda villkoret att ihuvudtaget få vistas i skogen var om man skulle tjuvröka. På högstadiet så fick man vara inne på rasterna eller helt lämna skolområdet om man ville, man fick håltimmar när läraren var sjuk och man gick på fester där folk drack alkohol på helgerna. Det visste man ju. Wow, liksom. (Det bör tilläggas att jag kanske sammanlagt lämnade skolområdet 10 gånger under skoltid, håltimmar fick vi extremt sällan och festandet blev det väl inte så mycket av.) Men man kände sig som sagt så stor. Nu ska jag börja gymnasiet. På tisdag kommer jag stå där, uppklädd i chinos och tygskor (alltså inte uppklädd alls), och jag lovar, då får jag den där lite barnsliga känslan inom mig igen. Jag kommer känna mig så grymt stor och det är bara att inse. Nu är sommarlovet slut och man är inte det där barnet man var när man började sjuan. Man är verkligen inget barn längre.

Varför, varför är den enda tvkanal jag kollar på just nu "disc. travel & living" ?

(svar: de visar dåliga reseprogram, matlagningsprogram och inredningsprogram.
Och det är ungefär allt man behöver!)

Ge mig något/någon att tro och lita på.
En livsglöd, en vän att hålla nära.
Jag saknar en känsla som jag aldrig haft.
Låt mig bara tro igen, tänd någon slags gnista inom mig.
För fan, fan vad det här känns meningslöst.

Skärgården var 5-timmars båtturer, varma klippor, starka vindar, getingstick, spaghetti och kötfärssås, pepparkakor, tält i skogsdungar och ganska mycket mera. Eftersom min kamera är utlånad så tog jag endast någon enstaka analog bild. Hoppas att nicole har desto fler, vill visa hur fint det var.

(Bara fyra dagar kvar på jobbet nu. Trevligt.) Prideparaden i lördags var wowshitnaokjkljlgrymt. Dansade smått avklädd i regnet med sofia, nicole och viktor och allt var bara wow. Tycker fler heterofolk också borde våga sig med i tåget, okej för att det är roligt att titta på, men det kan inte jämföras med att gå med. Stämningen är bara great.