cam6. tackytackytacky.

om jag visste hur man gjorde skulle jag koka en stor kopp kaffe för att kunna vara vaken hela natten och plugga matte. nu kommer jag somna utan att kunna ett skit.

helgen vill jag helst spendera på vin+god mat+kedjerökning+bra musik+kvalitétstid med de närmast vännerna. blir väl inte så tyvärr.


dance dance dance

jag vill dricka öl //bli full //nu just nu.
jag vill vara lycklig //känna lycka //dansa.
jag vill inte sakna dig //jag saknar inte dig //jag saknar något.


 


human rights


ingen blogginspiration


(oj)

Stockholm, vad är det egentligen? Jag vet inget annat, min uppväxt är centrerad till denna stad och jag vet inte hur man kommer härifrån. Jag tror inte ens det går egentligen, även om jag drömmer om större städer och vackra länder. På något sätt kommer man ändå vara fastlimmad här. Omöjligt att överge men ännu svårare att stanna i. Man kan alltid försöka romantisera vardagen med ord, men jag förstår inte varför det skulle göra saker bättre. Livet är som en dokusåpa. "Överdriven och overklig" skulle kritikernas dom lyda, men det här är verklighet. Förortsliv, att aldrig veta vad som kommer komma nu. Tänk på att överleva, du ska klara av det här och vad som än händer så dö inte dö inte dö inte. Alla medel är dock tillåtna, knarkspritciggspyorsexwhatever, det som kan förenkla vardagen i några sekunder måste ju räknas som positivt? Eller hur?  Döm inte, förlåt allt. Håll ihop de år som kvarstår, håll ihop och andas djupt. Jag kommer aldrig glömma värmen från din hand, även om det inte betydde så mycket som jag en gång trott. Dröm dig så långt bort du kan för att slippa, ALLA MEDEL ÄR TILLÅTNA skriker du, men du vet lika bra som jag att det bara är ett simpelt jävla rop på hjälp. Försköna det lilla du har kvar och sälj dig till den som vill. En desperat jakt för att alla ska se att det är du som är bäst. Ibland vill jag bara ge upp allt, släppa taget och jag vill att ni ska skrika MEN DÖ DÅ, LÄMNA OSS ANDRA HÄR men det handlar inte om sådant, det handlar om allt annat. Allt annat än vad jag vill/är/har. Lyxproblem är vad ni kommer kalla det, men ser inte det lyxiga i det här. Om du seriöst kan se mig in i ögonen och säga att du är avundsjuk på mig så lovar jag att sluta klaga nu. (Men du får bara en chans, för vi andra fick bara en chans.)


celebrate the new year in the hoods / flempankidz finds a moose @gullmars / a man with a kilt / dylan, good friends and home-made wine






ps nicole är fin


get the guns out


play me a sad song

dricker vatten och äter muminkex. bär möbler och klär på mig. försöker få människor att sälja sina gamla pokémonspel till mig (18 års present till den här bruden klickaklicka ). beskådar den skitfula plastgranen och funderar över de julklappar jag har kvar att köpa. tänker på om jag ska köpa en ny blixt eller ett nytt objektiv först. lyssnar på musik jag gillade för länge sedan och försöker relatera till något, hur jag tänkte och agerade då. ser inte vad som har förändrats, men samtidigt kan jag inte på något sätt få tillbaka den känslan jag en gång kände. idag blir det reorna med bela och sedan party, i think. 

RSS 2.0