happywalk

Stockholm, vad är det egentligen? Jag vet inget annat, min uppväxt är centrerad till denna stad och jag vet inte hur man kommer härifrån. Jag tror inte ens det går egentligen, även om jag drömmer om större städer och vackra länder. På något sätt kommer man ändå vara fastlimmad här. Omöjligt att överge men ännu svårare att stanna i. Man kan alltid försöka romantisera vardagen med ord, men jag förstår inte varför det skulle göra saker bättre. Livet är som en dokusåpa. "Överdriven och overklig" skulle kritikernas dom lyda, men det här är verklighet. Förortsliv, att aldrig veta vad som kommer komma nu. Tänk på att överleva, du ska klara av det här och vad som än händer så dö inte dö inte dö inte. Alla medel är dock tillåtna, knarkspritciggspyorsexwhatever, det som kan förenkla vardagen i några sekunder måste ju räknas som positivt? Eller hur?  Döm inte, förlåt allt. Håll ihop de år som kvarstår, håll ihop och andas djupt. Jag kommer aldrig glömma värmen från din hand, även om det inte betydde så mycket som jag en gång trott. Dröm dig så långt bort du kan för att slippa, ALLA MEDEL ÄR TILLÅTNA skriker du, men du vet lika bra som jag att det bara är ett simpelt jävla rop på hjälp. Försköna det lilla du har kvar och sälj dig till den som vill. En desperat jakt för att alla ska se att det är du som är bäst. Ibland vill jag bara ge upp allt, släppa taget och jag vill att ni ska skrika MEN DÖ DÅ, LÄMNA OSS ANDRA HÄR men det handlar inte om sådant, det handlar om allt annat. Allt annat än vad jag vill/är/har. Lyxproblem är vad ni kommer kalla det, men ser inte det lyxiga i det här. Om du seriöst kan se mig in i ögonen och säga att du är avundsjuk på mig så lovar jag att sluta klaga nu. (Men du får bara en chans, för vi andra fick bara en chans.)

(Försöker göra allt rätt - skickar godjul sms, följer snällt med till norrland, slår in paket, äter pepparkakor, knäck, julskinka och sill, tittar på kalle anka och karl bertil med familjen, går den obligatoriska förmiddagspromenaden i snön, är uppklädd i klänning, tackar för allt fint jag har fått, dricker glögg och julmust, är mesigt trevlig, pratar med farmor och farfar i telefonen och disskuterar hur mycket snö det har kommit, jämför julklappar med kompisarna, klär julgranen i glitter, lyssnar på kass julmusik och väntar på tomten. Men helvete vad det är jobbigt att spela när jag känner hur det kryper i hela kroppen - jag hatar traditioner, jag hatar julmat, jag hatar att vara artig, jag hatar norrland  och jag hatar snö.)

Känns som att jag lika gärna kan lägga mig och dö i min säng, dö varsomhelst för det här kommer inte fungera. Inget fungerar, allt går bara felfelfel. Känner smärtan (den fysiska och inget annat) och det gör så sjukt jävla ont. Varför förstör jag mig själv, varför gör jag så att allt går åt helvete, fan. Livet är för kort för det här, att göra samma misstag om och om igen. Ska sluta gnälla, men det är svårt ibland. Jag skriver av mig istället för att kasta det på folk även om jag lovat att försöka, nästa gång, som jag alltid säger. En hand, en röst som förklarar hur allt kommer ordna sig. Ungefär allt jag ber om just. drink n'fuck (good times)

Jag har inte fotat på för många dagar och min inspiration är helt borta. Hela jag blir konstig när jag inte får hålla en kamera i handen men det känns bara skrämmande långt borta just nu. Ska se om jag vågar låta min kamera göra sitt ett tag senare ikväll, men tror inte överdrivet mycket på det. Men saknaden är stor.

.

små bilder suger, kanske ska börja lägga upp bilder i större format. blir lite mer mening med saker och ting då. på något sätt.

Så, nu har man börjat ettan. Man har fått en klass, lite kompisar och en uppfattaning om hur skolan ser ut. Lite rutiner har börjat smyga sig in i livet igen. Man har fått ett grymt slappt schema med max 3 lektioner per dag och sovmorgnar nästan varje dag. Man har fått en vardag. Man känner sig ganska trygg förutom på en punkt. Det värsta språket i världen, franska. Vad flög i en när man valde detta helvetesämne i sexan? Man lyckades få ett sympati-mvg i ämnet när man gick ut nian, men vad hjälper det nu, när man ändå inte kan ett skit längre? Man har fått en jättegullig franskalärare, en riktigt efterbliven (men liten) franskagrupp, men allt känns bara ångest. Man kan ju knappt presentera sig på franska och allt känns rent ut sagt förjävligt. Man vill inte läsa franska steg tre. Jag vill inte.