happywalk

2 dagar kvar nu. Hur kan man inte känna ångest? Tillbaka till skolbänken, börja plugga och slita. Kan inte ens intala mig själv som jag brukar "vadå, så farligt är det inte, du får ju iallafall träffa dina kompisar igen!". Nej, för jag ska börja gymnasiet. Shit vad fort tiden har gått, minns fortfarande första dagen i sjuan. När jag stod där, uppklädd i vit kavaj och sjutiotalsmönstrad klänning. Jag minns hur jag och mamma åkte tåg tillsammans till huddinge, hur jag klev av tåget och kände illamåendet stiga i halsen, (jag blir alltid illamående så fort jag blir nervös, hemskt). Kommer ihåg hur jag gick genom den nyrenoverade skolan. Hur vi letade oss fram till mitt klassrum, det klassrum som jag har haft de flesta av mina lektioner i de senaste tre åren. Kommer ihåg hur våra nya lärare presenterade sig för oss och hur stor man kände sig eftersom man nu skulle gå i högstadiet i stora skolan. Man hade lämnat baracken (mellanstadieskolan) och lekplatsen på skolgården bakom sig, man visste att på högstadiet så var det inte okej att leka i skogen längre. Det enda villkoret att ihuvudtaget få vistas i skogen var om man skulle tjuvröka. På högstadiet så fick man vara inne på rasterna eller helt lämna skolområdet om man ville, man fick håltimmar när läraren var sjuk och man gick på fester där folk drack alkohol på helgerna. Det visste man ju. Wow, liksom. (Det bör tilläggas att jag kanske sammanlagt lämnade skolområdet 10 gånger under skoltid, håltimmar fick vi extremt sällan och festandet blev det väl inte så mycket av.) Men man kände sig som sagt så stor. Nu ska jag börja gymnasiet. På tisdag kommer jag stå där, uppklädd i chinos och tygskor (alltså inte uppklädd alls), och jag lovar, då får jag den där lite barnsliga känslan inom mig igen. Jag kommer känna mig så grymt stor och det är bara att inse. Nu är sommarlovet slut och man är inte det där barnet man var när man började sjuan. Man är verkligen inget barn längre.