happywalk

Jag börjar ärligt tro att 95% av alla människor är totalt falska rakt igenom. Så sjukt tragiskt att se vad ni gör med er själva, tragiskt att se att ni tillåter er att sjunka så djupt.  Jag börjar inse att status och utseende är allt för många av oss unga idag, vad hände med insida, medmänsklighet och kärlek? (Fan jag tror ju inte ens på kärlek, vad pratar jag om egentligen?) Åh, blir bara så frustrerad, att se kompisar långsamt dö framför ens ögon utan att veta vad man ska göra, hjälplöshet. Jag vill stänga in mig i en egen liten värld med bara folk jag bryr mig om och lyssna på kent och dricka vin hela dagarna, kanske ska låta höstlovet bli ungefär så? Och ångesten, den eviga ångesten. Ångesten är min vän. (Var det inte så vi sa?) Jag saknar, hatar att det är så här. Känslan, från fingertopparna och ut i resten av kroppen, känslan som är så löjligt säker på vad jag vill men jag vägrar tro den, vägrar lyssna. Hugg i bröstet, hösten är så löjligt välbekant, samma sak år efter år, är det någon som saknar fantasi?  Ögonkontakt är än av de få saker som kan vara förevigt, som kan bita sig fast och jag glömmer aldrig aldrig.