00.38
Och så kommer dom där tankarna man försöker förtränga. Allt det man inte vill veta av. Försvinn ut ur mitt huvud. Jag vill inte villintevillintevillinte. Kan man inte bara få vara nöjd? jag är livrädd för livet, livrädd för allt det som jag inte kan kontrollera. Kontrollbehovet, att veta att allt går till på rätt sätt. Att tro att det är när man förlorar kontrollen allt går åt helvete. För det har hänt förut. Jag vill inte ses som en förlorare, jag vill verka stark. Låt mig bara vara stark.
en midsommarnattsdröm
Kärlek och människors ständiga önskan att uppleva det får mig att bli riktigt faschinerad. Varför folk är så desperata att hitta någon, varför det ska vara så jävla viktigt? Jag säger inte att jag är så mycket bättre, jag är precis likadan, men jag förstår inte varför? Jag har varit nära att bli kär ett antal gånger, men något har alltid strulat till sig och jag har förhindrat mig själv från att falla över kanten. Ibland känner jag att det är grymt skönt att slippa vara kär men ibland så blir viljan att ha någon enormt stor. Bekräftelse, uppmärksamhet - jag tror att vi ungdomar lever på det. Det är vårt syre, vår livsglöd. Det är patetiskt, jag kan inte säga något annat. Och överskattat, uppmärksamhet är så grymt överskattat och människors behov av det tyder bara på dåliga självförtroenden och svaga drömmar. Kan inte folk lita på sitt eget omdömme, varför måste man få allt bekräfftat och kastat över sig innan man kan tro på det?
Komplimanger är det bästa som finns, jag kan inte förneka det, men det är synd hur alla tävlar om dom, istället för att njuta när dom väl kommer. Att klä sig eller bete sig på ett speciellt sätt bara för att bli uppskattad av andra, det är vad jag tycker illa om.
Nu var det inte uppmärksamhet det här inlägget skulle handla om, utan kärlek. Midsommarnatten ska som bekant vara natten då man drömmer om sin älskade, sin framtida man / hustru (egentligen bara om man lägger sju blommor under kudden, men sch) och inatt hade jag faktiskt en dröm som handlade framförallt om en kille. Den här killen är verkligen bara en kompis och det skrämde mig verkligen när jag tänkte tillbaka på min dröm. Läskigt. Inte för att jag tror på det här, men lite skrämmande ( / komiskt) måste jag erkänna, haha. Och vem vet... (nej, usch fyfan, aldrigilivet, skjut mig hellre)
sweet 16
Fyllde hur som helst sexton igår. Ett år sen jag blev femton, två år kvar tills jag blir 18 !? Galet. Men så ska man inte tänka tror jag, försöker istället fokusera på nuet, den jag är idag. Men jag vet inte, det är så svårt. Börjar gymnasiet om några månader. Överger allt som är tryggt och säkert och satsar allt på ett kort. Hoppas att jag överlever. Tror att jag överlever. Men det känns som om man har blivit så gammal. Ens tonårstid börjar gå mot sitt slut även om den nyss började. Det är så många saker man inte gjort! Men samtidigt har man gjort så mycket, kännt så mycket, hoppats så mycket, gråtit så mycket, skrattat så mycket. Man ska ju vara nöjd med den man är, men det är svårt att se allt man har presterat och känna sig stolt över det. Men försöka var det, ja. Försöka.
Lyssnar på David & the Citizens - New Direction för lite mer ålderskris.
4c, 5c, 6c, 7:1, 8:1, 9A - källbrink
Ett liv utan er är otänkbart, ni kommer finnas i mitt hjärta föralltid.
Av sex jävla år så finns bara tre dagar kvar. Shit, vill inte förlora er. Kommer hålla kvar vid allt, minnen osv.
finaste klassen, sjukaste klassen, underbaraste klassen.
å å å
p.s
MER ACTION, MER KAFFE, MINDRE BYXOR
jakten på skorna
Mina fötter - strl 38-39, relativt normalt formade, lite bredare än normen. Inte omöjliga att hitta ett par skor som passar till, helt enkelt. Hittar sneakers hur lätt som helst, ballerina har aldrig varit några problem, tygskor har jag ägt massvis av. Problemet är när det kommer till klackskor. Dessa onaturligt formade skor som lyfter upp hälarna på nya höjder medans tårna får stanna kvar på marken. Skorna som korta kvinnor i alla tider har gläds över och som formar dina ben på ett sätt du inte trodde var möjligt. Dessa skor är bara fel på mig. Av någon anledning så fungerar det inte. Jag vet inte om det är mig, mina fötter eller skorna som är problemet. Men det går inte.
Igår spenderade jag sex timmar inne i staden för att hitta ett par klackskor för att använda vid ett tillfälle. Balen, niornas avslutningsbal. Det fanns inte ett skit. Jag har hur låga krav som helst bör tilläggas. Svarta eller gräddvita skor utan för hög eller smal klack, gärna med någon fin detalj. Dom ska fungera att gå i och inte klämma sönder mina tår. Priset bör inte överstiga 300 svenska kronor. Det räcker så, men det är ändå omöjligt. Jag har letat på alla skokedjor, massvis second hand-affärer och flera mindre skobutiker. I början letade jag efter de perfekta skorna, men nu kan jag nöja mig med vad som helst. Jag är desperat. 3 dagar kvar, hjälp?
Jag kommer få gå barfota på balen, damn.
