en midsommarnattsdröm
Kärlek och människors ständiga önskan att uppleva det får mig att bli riktigt faschinerad. Varför folk är så desperata att hitta någon, varför det ska vara så jävla viktigt? Jag säger inte att jag är så mycket bättre, jag är precis likadan, men jag förstår inte varför? Jag har varit nära att bli kär ett antal gånger, men något har alltid strulat till sig och jag har förhindrat mig själv från att falla över kanten. Ibland känner jag att det är grymt skönt att slippa vara kär men ibland så blir viljan att ha någon enormt stor. Bekräftelse, uppmärksamhet - jag tror att vi ungdomar lever på det. Det är vårt syre, vår livsglöd. Det är patetiskt, jag kan inte säga något annat. Och överskattat, uppmärksamhet är så grymt överskattat och människors behov av det tyder bara på dåliga självförtroenden och svaga drömmar. Kan inte folk lita på sitt eget omdömme, varför måste man få allt bekräfftat och kastat över sig innan man kan tro på det?
Komplimanger är det bästa som finns, jag kan inte förneka det, men det är synd hur alla tävlar om dom, istället för att njuta när dom väl kommer. Att klä sig eller bete sig på ett speciellt sätt bara för att bli uppskattad av andra, det är vad jag tycker illa om.
Nu var det inte uppmärksamhet det här inlägget skulle handla om, utan kärlek. Midsommarnatten ska som bekant vara natten då man drömmer om sin älskade, sin framtida man / hustru (egentligen bara om man lägger sju blommor under kudden, men sch) och inatt hade jag faktiskt en dröm som handlade framförallt om en kille. Den här killen är verkligen bara en kompis och det skrämde mig verkligen när jag tänkte tillbaka på min dröm. Läskigt. Inte för att jag tror på det här, men lite skrämmande ( / komiskt) måste jag erkänna, haha. Och vem vet... (nej, usch fyfan, aldrigilivet, skjut mig hellre)
